Russifiering
Russifiering eller förryskning syftar på en politik eller utveckling som gör ett samhälle mer ryskt till kulturen, inbegripet det ryska språket, kulturell tillhörighet och traditioner. Begreppet kopplas framför allt samman med politiken i Kejsardömet Ryssland, Sovjetunionen och Ryssland, där rikets expansion ledde till att områden och folk med helt andra traditioner inlemmades. Russifieringen tog sig dels politiska former – tillsättning av ryska ämbetsmän och ryska som officiellt språk – dels kulturella, genom undertryckande av inhemska språk och lokala traditioner.
Politiken drevs ideologiskt av panslavismen och intensifierades markant under Alexander III efter 1881. I storfurstendömet Finland resulterade den i två förtrycksperioder (1899–1905 och 1908–1917), som möttes av organiserat passivt motstånd. I Sovjetunionen tog politiken sig bland annat uttryck i att kyrillisk skrift påtvingades flera minoritetsspråk och att vetenskaplig publicering skedde nästan uteslutande på ryska.
Former
[redigera | redigera wikitext]De två huvudriktningarna av russifieringen är politik och kultur. Somliga[vem?] menar att begreppet även inkluderar tvångsförflyttningar av folkgrupper, till fördel för den ryskspråkiga befolkningen. Politiskt innebär det delvis att utse ryssar till högre ämbeten och tjänster. Kulturellt kan det syfta på att ryska språket dominerar inom den offentliga sektorn och kulturlivet.[källa behövs]
Som en konsekvens av den kulturella russifieringen började många minoritetsspråk – som tatariska och vitryska – uppfattas som vulgära och obildade. De ansågs därmed oanvändbara som undervisningsspråk.[1]
Historik
[redigera | redigera wikitext]Kejsardömet Ryssland
[redigera | redigera wikitext] |
 | |
Två 1860-talsutgåvor av samma bok, den litauiska böneboken Auksa altorius ("Guldaltaret"). Den till vänster blev olaglig, eftersom Ryssland införde förbud mot latinsk skrift. Den till höger (på litauiska men i kyrillisk skrift) trycktes med ryskt statsstöd. | ||
I Kejsardömet Ryssland tog förryskningen fart efter mordet på Alexander II 1881. Den nye tsaren Alexander III inledde en centraliseringspolitik i kejsardömet och försökte undertrycka alla icke-ryska språk i de västra delarna av Ryssland, från Finland i norr till Ukraina i söder. Ryska infördes både som enda officiella språk och som undervisningsspråk. Vissa språk, som ukrainska och vitryska, förbjöds som skriftspråk.[2] Politiken drevs ideologiskt av panslavismen, vars förespråkare alltmer betraktade förryskning av nationella minoriteter som ett naturligt led i Rysslands storpolitiska expansion. De hävdade att minoritetsfolkens särrättigheter vilade enbart på tsarens nåd och när som helst kunde dras in.[3]
Finland
[redigera | redigera wikitext]I storfurstendömet Finland inleddes en period av aktiv förryskningspolitik med februarimanifestet 1899.[4] Perioden fram till storstrejken 1905 kallas traditionellt ofärdsåren.[5] Politiken möttes av organiserat passivt motstånd, bland annat genom den hemliga organisationen Kagalen.[6] År 1908 tilltog det ryska trycket igen,[7] och det varade fram till februarirevolutionen 1917.[8]
Sovjetunionen
[redigera | redigera wikitext]Efter ryska revolutionen 1917 etablerade de intellektuella i flera centralasiatiska länder – liksom i Tatarstan – nya språkregler för sina respektive minoritetsspråk. I flera fall började de byta ut det arabiska alfabetet mot en anpassad version av det latinska alfabetet under påverkan från det turkiska alfabetet. Under Stalins styre blev dessa nyskapade alfabet utbytta mot anpassade versioner av det kyrilliska alfabetet.[källa behövs] Så skedde även när Moldavien skildes från Rumänien efter andra världskriget.[9] Karelska är ytterligare ett språk som fått byta från latinsk till kyrillisk skrift.[källa behövs]
I Sovjetunionen publicerades nästan alla vetenskapliga tidskrifter och böcker på ryska. Detta hämmade starkt utvecklingen av modern teknik och vetenskaplig terminologi på folkspråken, något som sänkte deras status ytterligare.[källa behövs]
Se även
[redigera | redigera wikitext]Källor
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ↑ Silitski och Zaprudnik 2007, sid. 33–34.
- ↑ Miljan 2004, sid. 422–426.
- ↑ Norborg och Sjöstedt 1992, sid. 149–153.
- ↑ Februarimanifestet i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
- ↑ Ofärdsåren i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
- ↑ Kagalen i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
- ↑ Undfallenhetslinjen i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
- ↑ Jussila m.fl. 2009, sid. 117–119.
- ↑ Brezianu och Spânu 2007, sid. 111.
Tryckta källor
[redigera | redigera wikitext]- Brezianu, Andrei; Spânu, Vlad (2007) (på engelska). Historical dictionary of Moldova. Historical dictionaries of Europe ; 52 (2nd ed.). Lanham, Md.: Scarecrow Press. Libris 10552036. ISBN 978-0-8108-5607-3
- Jussila, Osmo; Hentilä, Seppo; Nevakivi, Jukka (2009). Finlands politiska historia 1809–2009 (3). Helsingfors: Schildts. ISBN 978-951-50-1852-6
- Miljan, Toivo (2004) (på engelska). Historical dictionary of Estonia. European historical dictionaries ; no. 43. Lanham, Md.: Scarecrow Press. Libris 9091929. ISBN 0-8108-4904-6. https://archive.org/details/historicaldictio0000milj
- Norborg, Lars-Arne; Sjöstedt, Lennart (1992). Grannländernas historia. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Libris 7221331. ISBN 91-21-12570-8
- Silitski, Vitali; Zaprudnik, Jan (2007) (på engelska). Historical dictionary of Belarus. Historical dictionaries of Europe ; 59 (2nd ed.). Lanham, Md.: Scarecrow Press. Libris 10617943. ISBN 978-0-8108-5812-1. https://archive.org/details/historicaldictio0000sili