Ui-te-Rangiora

Ui-te-Rangiora
Född	Rarotonga, Cooköarna
Sysselsättning	Upptäcktsresande
Redigera Wikidata

Ui-te-Rangiora eller Hui Te Rangiora är en legendarisk polynesisk navigatör, som seglade till den antarktiska oceanen och som ibland påstås ha upptäckt Antarktis under det tidiga sexhundratalet ombord fartyget Te Ivi o Atea^[1]. Legenden härrör ursprungligen från ön Rarotonga i Cooköarna, trots att denna inte befolkades förrän under niohundratalet.^[2]

Enligt en tolkning från artonhundratalet av denna legend av Stephenson Percy Smith, seglade Ui-te-Rangiora och hans bestättning ombord Te Ivi o Atea söderut, där de stötte på ett område de kallade för Tai-uka-a-pia (tolkat av Smith såsom 'fruset hav'), "en dimmig, disig och mörk plats i avsaknad av sol", där sten växer ut ur havet.^[3][1] Smith tolkade detta såsom beskrivningar av isflak och isberg i den antarktiska oceanen, till följd av isflakens likhet med arrowstärkelse (med hänvisning till Tacca leontopetaloides, Tahitiarrowrot).^[1] Denna tolkning av Smith har föranlett andra att dra slutsatsen att Ui-te-Rangiora var den förste människan att upptäcka Antarktis.^[1][4]

Tolkningen om att Ui-te-Rangiora nådde antarktiska vatten har ifrågasatts.^[5] Anderson m.fl. noterar att det inte finns något omnämnande av någon resa till Antarktis i den ursprungliga legenden, och att denna först finns omnämnd i historien av hans ättling Te Aru Tanga Nuku, som önskade att "skåda alla underbara ting över oceanen", sedda av hans förfader.^[6] Antropologen Te Rangi Hīroa bedömde att legenden innehöll "så pass mycket efter-europeiska inslag", så att denna inte kan godtagas såsom varande riktig eller av antikt ursprung.^[7] Då Cooköarnas Māori-variant inte hade några för-europeiska ord för 'is' eller 'frusen', så kan tolkningen av Tai-uka-a-pia såsom 'fruset hav' mycket väl vara en felöversättning, och en annan möjlig översättning och tolkning skulle då istället vara 'hav täckt av skum som arrowrot.^[8] Nya Zeelands iwi Ngāi Tahu anser att legenden är av mytiskt ursprung, snarare än en sann återgivelse av en en gång faktisk, historisk navigering till sjöss.^[9]

Det har föreslagits att den folklore öborna i Cooköarna ger uttryck för, istället beskriver en årligen återkommande händelse, nämligen en havsyta beströdd med ett tjockt lager av flytande bitar av pimpsten resulterande från utbrott hos undervattensvulkaner. En sådan 25 000 km² stor havsyta siktades år 2012 runt Kermadecöarna, med ett 60 centimeter tjockt, ljusvitt topplager, vilket uppvisade stora likheter med shelfis.^[10]

Det har påståtts att år 1886, så upptäcktes Lapita-keramik vid Antipodöarna, vilket skulle indikera att polynesier skulle ha nått så pass långt söderut.^[11] Detta påstående har emellertid inte kunnat styrkas; i realiteten, så har inga arkeologiska fynd kunnat styrka mänsklig närvaro vid Antipodöarna under den för-europeiska eran.^[12]

Enderbyön, belägen märkbart längre söderut än Antipodöarna, har sedan länge bevisats hysa tolv- och trettonhundratalsbosättningar av Māorier.^[13] På liknande vis, så återfanns ett för-europeiskt hantverk av 'antik design' år 1810 vid den subantarktiska ön Macquarieön, märkbart längre söderut och västerut än den till Aucklandöarna tillhörande Enderbyön. Det har hävdats att detta möjligtvis eldades upp samma år, 1810, i syfte att ge bränsle åt pingvinolje- och säloljeeldar, och att det i själva verket rörde sig om en gammal, polynesisk farkost. Samma år, 1810, beskrev emellertid kapten Smith i utförligare detalj, vad som förmodligen var samma vrak: 'flera vrakbitar av en större farkost vid Macquarieön, uppenbarligen mycket gammal och belägen högt uppe i gräset - sannolikt lämningarna av skeppet av den otursdrabbade La Pérouse'.^[14]